Helg

Följande helg blev rätt så lugn. Efter fyra veckors full fart under både veckor och helger ville de flesta bara ta det lugnt. Vi åt tillsammans på kvällen samt spenderade en del tid i Tofo och på marknaden. Jag försökte åka in till Inhambane för att gå på internet-cafeet men just under denna dagen hade de tekniska problem och internet var ej tillgängligt. Eftersom få saker fungerar som de ska i Afrika var det föga konstigt och efter fyra veckor här hade jag vant mig och blev inte ens irriterad. Det enda andra internetstället hade stängt på helger.

Sista arbetsdagen

Sista arbetsdagen blev inte mycket till arbetsdag. Vi gick till arbetsplatsen tidigare än vanligt för att kunna delta i den dagliga samlingen med flagghissning och nationalsång. Vi hade försökt lära oss refrengen till nationalsången på portugisiska och det gick sådär. En annan märklig upplevelse för barnen som hade svårt att koncentrera sig på sången när vi stod uppradade där.

Frukosten blev heller ingen vanlig frukost. Kocken hade förberett en stor tårta i form utav en anka omgiven av små ankungar. Ett fantastiskt konstverk och det kändes något surrealistiskt att se en sådan skapelse i en avlägsen by som denna. Att ha en kock närvarande som arbetat på flera femstjärniga hotell passar inte in i omgivningen. Anktårtan var inte den enda överraskningen dock. Förutom tomteluvan som han hade använt fram tills nu hade kocken även iklätt sig en röd tomterock högtiden i ära. Innan tårtan serverades fick vi ett par tacktal från kocken och skolans rektor (översatt från Portugisiska). Han sade bland annat att han tyckte om tomten eftersom han alltid kom och spred glädje och fred.

Efter frukosten spenderade vi den mesta av morgonen med att leka med barnen samt säga hejdå till arbetarna. Vi tog bland annat ett gruppfoto som vi lovade att vi skulle skicka till dem och de verkade nöjda med att ha en mindre stressig dag.

I övrigt måste de likala arbetarna tycka vi är väldigt konstiga. De kommer till jobbet barfota och kliver smidigt runt bland cement och stenar. De verkar heller inte skada sig alltför mycket vilket är förvånande då det mesta de gör utan skydd ser farligt ut. Vi däremot kommer utrustade med arbetsskor med stålhätta, ryggsäckar, handskar, regnkläder, första hjälpen-lådor och hattar samt spenderar en tid varje morgon med att smörja in oss med diverse saker såsom solskydd, antibakterietvättar och insektsmedel. De har också tidigare varit väldigt nyfikna på vad vi tjänar då de tror att vi tjänar bra mycket mer än dem på att arbeta här. De fick så småningom reda på att vi inte får betalt alls, att vi får betala resa, mat och boende själva samt även betalar deras lön. Efter detta måste de ha tyckt att vi är helt galna.

Tjugoförsta arbetsdagen

Torsdag den 29 maj och ny arbetsbrist. För att alls ha något att göra under dagen var vi tvugna att hitta på lite nytt arbete. Vi hade redan murat väggen runt om hela skolan upp till fönsterhöjd och vi hade satt in de fönster- och dörrkarmar som vi hade förberett för. För att lämna lite murjobb till nästa grupp beslöt vi oss för att gjuta grunden för verandan. Denna ska gå runt hela byggnaden och vi hade sedan tidigare grävt längs två sidor av fyra. Effektiva som vi var räckte jobbet fram till lunch och all betong var sedan hälld i grunden. Då beslöt vi oss för att sluta för dagen och gå hem. Ett tidigt slut på dagen gjorde att vi hann med att gå de fyra kilometrarna in till Tofo och besöka marknaden eller barer. Eftersom vistelsen börjar närma sig sitt slut har en del börjat köpa på sig en massa souvenirer och gåvor från lokala hantverkare. I tofo marknad finns en massa grejer till salu billigt om man kan pruta bra. Det kan t.ex. röra sig om halsband, armband, tröjor, byxor, saronger, träskulpturer, askar eller andra prydnader.

Tjugonde arbetsdagen

Under onsdagen den 28 maj blev det inte mycket till arbete för min del. Efter frukost åkte jag tillsammans med Charlett (en av ledarna) till Maxixe för att förnya mitt visum på immigrationskontoret. Maxixe ligger på andra sidan viken mitt emot staden Inhambane och är ett litet samhälle som vuxit upp kring stora vägen som går upp mot norra Moçambique. Eftersom ingen genomfartstrafik kan passera Inhambane (då staden ligger på en udde) är båtarna till Maxixe den naturliga länken mellan staden och trafikleden.

I Maxixe finns inte mycket. Jag räknade till två banker, en bensinmack, några kiosker, en liten marknad, några bostadshus samt (märkligt nog) ett immigrationskontor. Varför detta är beläget här är för mig en stor gåta.

Att förnya visumet gick smidigt och det kostade bara drygt en hundralapp. Tyvärr ville dem dock behålla passet ett tag och jag kan inte hämta ut det förräns på måndag. Jag får därför fördröja min färd ner mot huvudstaden en eller ett par dagar.

Nittonde arbetsdagen

Tisdag den 27 maj och en ny dag på jobbet. Eftersom vi blivit klara med det mesta fortsatte vi att stjäla arbete för gruppen som kommer efter oss. Vi inväntade först ett nytt lass med sand och när det kom började vi med att göra murbruk och därefter fortsatte med att mura cementblock. Det var dock inte många väggar kvar som vi kunde arbeta på innan vi kom upp i fönsterhöjd och därmed var vi lite för många personer för att kunna arbeta effektivt. Sex till sju personer valde då att gå tillbaka för att undvika att sitta under ett träd och titta på när andra arbetade. Dagen var rätt så lugn även för dem som stannade och vid tretiden slutade hela gruppen att arbeta.

Artonde arbetsdagen

Måndagen den 26 maj blev dagen då vi blev klara med alla arbetsuppgifter som vi hade planerat att denna gruppen skulle utföra. Detta med fyra dagar tillgodo så vi kommer att ligga långt före tidsplanen. Under hela dagen blandades frenetiskt betong och golvet gjöts färdigt på eftermiddagen. Eftersom det var liten mening i att börja på något nytt slutade vi tidigare än vanligt. Vi fick också lift tillbaka av Gary, som basar över bygget och ofta kommer till arbetsplatsen i en pickup-truck. De få tillfällen han stannar ända tills vi slutar packar vi ihop oss på flaket och han kör oss tillbaka till Mango Beach.

Det finns lite olika vägar till och från skolan. Den som används för materieltransporter är bäst men man kan också åka en del andra vägar. En av dessa leder till Mango Beach. Dessa små vägar består av lös sand och det behövs därför fyrhjulsdrift för att man ska ha en chans att inte köra fast. Speciellt vägen till Mango Beach är påfrestande eftersom den halvvägs på hemvägen innehåller en kraftig uppförsbacke med lös sand som man lätt sjunker ner i. Denna passage är svår att bara gå uppför.

En gång hade Gary en släpvagn med sig eftersom han kom med ett extra lass block. När vi fick lift hem orkade bilen inte uppför sandbacken utan körde fast och grävde ner sig i sanden. Hela gruppen fick då gå av flaket och skjuta på för att komma uppför backen. Försöket misslyckades och släpvagnen fick lov kopplas loss för att bilen skulle ta sig uppför backen. Alla var sedan engagerade i att försöka knuffa upp den löskopplade släpvagnen uppför backen, vilket inte var det lättaste. En del dagar önskar man att man hade gått.

Helg

Under den tredje helgen tänkte jag först fixa en surfbräda men eftersom en del ville åka på en tur med havskajak hängde jag på gruppen för att vara med på detta äventyr. Det hela lät rätt så bra; vi skulle först paddla till en ö, sedan äta lunch och gå på en rundtur i byn och på eftermiddagen ta oss tillbaka. Dagen blev dock inte så bra som en del hade trott.

Vi blev upphämtade vid Mango Beach i en jeep. Vi åkte till kajakstället och betalade men när han skulle koppla på släpvagnen med kajakerna upptäcktes det att någon inte hade packat i tillräckligt många paddlar eftersom vi var tio personer. Det blev därför en del väntetid innan någon kunde komma och låsa upp och vi fick våra sista paddlar. Vi hade också otur med ebb och eftersom det är en del grunt vatten mellan land och ön var det för lågt vatten för att paddla hela vägen. Vi var därför tvugna att gå ur kajaken och vada vissa bitar.

Väl ute på ön välkomnades vi av en strand med vassa snäckor. På grund av ebben var det över 200 meter mellan vattnet och fastlandet och det blev en besvärlig promenad eftersom en del inte hade tagit med sandaler.

På ön blev vi förföljda av en hel del barn. Dessa var dock väldigt märkliga och inte alls så lekfulla och nyfikna som barnen i byn där vi bygger skolan. Dessa barn hade vuxit upp i en kultur av tiggeri och var konstant ute efter turisters egendom. De verkade inte som om de var av typen som stal saker utan mer som om att de var vana att bli givna pengar. Rundturen i byn var heller inte så givande. Vi har arbetat i en by lik denna under tre veckor och det kändes konstigt att gå runt och titta på saker och människor som om det var ett museum. Guiden tog oss bland annat till deras hälsocenter, skola, kyrka, brunn samt visade hur bybornna levde och arbetade. Guiden var definitivt inte ett bra exempel på ansvarsfull turism och många ångrade att de åkte på denna tur. Jag kan dock mycket väl tänka mig att rika turister från Sydafrika och Amerika som kommer på besök och bor i femstjärniga hotell kan tycka att det är intressant att se hur byborna lever och ha roligt åt hur fattiga de är. Dessa turister kan säkert också ge bort en hel del till barnen, vilket knappast hjälper dem på något sätt. Lite tragiskt att se hur en liten by på en avsides ö kan drabbas av så negativa effekter av turism.

Sjuttonde arbetsdagen

Lördag den 24 maj och en halv dag på jobbet. Detta måste ha varit en av de mest ineffektiva dagarna sedan vi anlände. I väntan på stenleveransen var det inte mycket som hela laget kunde sysselsätta sig med. Vi väntade lastbilen vid nio- eller tiotiden men det skulle visa sig att den inte kom förräns vid tolv. För Moçambique är detta helt normalt, i vissa fall även överraskande bra. Med Europeisk standard var det dock mindre bra och det ledde till att större delen av gruppen spenderade majoriteten av lördagen sittandes under några träd, lekte med en freesbee eller underhöll barnen som uppehöll sig på skolgården.

När leveransen väl kom var det för sent för att börja arbeta och vi åt istället lunch och slutade för dagen. Ungefär hälften begav sig till Inhambane för att sitta på café, ta ut pengar eller använda Internet. Andra valde att ta det lugnt på Mango Beach eller i Tofo.