Först otur, sedan tur

Dags för avfärd till Moçambique. Det hela började med några väldiga bakslag. Först och främst sade bussföretaget när jag köpte biljetten att jag inte kunde köpa en biljett till Maputo (Moçambiques huvudstad) eftersom jag inte hade haft tid att ordna ett visum i förtid. Man kan få visum vid gränsen men bussar väntar ogärna på utfärdandet av dessa då det kan ta lång tid. Plan B var att köpa en biljett till gränskontrollen (Komatipoort), korsa på egen hand och efter att ha erhållit ett visum, få lift av en ”chapa” (minibusstaxi) den sista biten in till Maputo.
Avgång var kl åtta på morgonen och jag lyckades ta mig till terminalen i tid. Tyvärr sammanföll min resa med en lång helg (p.g.a. första maj) och denna tid var det rena julrusningen på bussar och tåg. Bussen kon därför in över en timme efter utsatt tid. Inte nog med det, alla hade dessutom mängder med packning med sig. Afrikaner reser gärna med stora balar eller kartonger av frukt, hushållsartiklar, toapapper och allt möjligt och lastar snabbt bussarna fulla. Det ledde till att det var ca 20 personer som inte fick plats på bussen (inklusive mig då jag kom lite sent och var långt bak i kön). Efter en stunds debakel kom de fram till att de skulle ringa in en ny buss. Buss nummer två kom ytterligare över en timme senare och det tog nästan en timme extra att lasta allt bagage och komma iväg.
Min fina plan om att anlända till gränsen 14:35 (enligt tidtabellen) och till Maputo före kvällningen gick snabbt om stöpet. En olycka längs vägen skapade dessutom ett totalstopp i trafiken och jag anlände till gränsen vid åttatiden, när det dessutom var kolsvart ute.
Blev lite orolig för att det skulle bli svårt att hitta någonstans att sova i Maputo så sent och det skulle kanske inte vara alltför bra att vara ute och gå mitt i natten med allt bagage. Det var då turen vände.
Eftersom bussen inte har en hållplats vid gränskontrollen kom jag överens med busschauffören att det var OK att gå av där. När han förstod att jag tänkte korsa gränsen frågade han varför jag inte skulle åka vidare med bussen. När jag förklarande visum-problemet tyckte han att det var nonsens och lät mig åka med ända till Maputo trots att jag inte hade biljett dit. Mitt visum blev dessutom klart innan polisen hade sökt igenom bussen så det blev inte ens en fördröjning.
Väl framme i Maputo stod det taxibilar och väntade på bussens ankomst. Eftersom jag var den ende passageraren som var vit (uppenbarligen en turist) så kastade sig alla taxichaufförer framför mig i hopp om att tjäna lite extra. Jag hoppade in i en bil och bad honom ta mig till ett vandrarhem. Jag betalade förmodligen ett pris som var tre gånger så högt som det normala men eftersom det var så sent orkade jag inte ens pruta.
Vandrarhemmet hade dessutom organiserat hämtning för tre andra personer som skulle till samma stad som mig (Inhambane) i ottan så efter ett par timmars sömn var det bara att hänga på dem.
Denna bussresan gick betyldligt smidigare och varade endast sju timmar, jag kom fram i tid och hann dessutom äta lunch i stan innan jag tog mig ut till flygplatsen för att möta de flesta andra i teamet som anlände med ett charterflyg. På kvällen hade alla anlänt till Mango Beach, en liten turistby med hyddor där vi skulle bo under de följande veckorna.